Alla skall jobba ingen skall ha bidrag!

I denna andra delen om sjukförsäkringen tänkte jag ta och diskutera en del av det jag lämnade öppet i mitt förra blogginlägg.

Kärnfrågan är att ”alla skall jobba - ingen skall ha bidrag”. Denna fras finns som en gingel som ibland körts i sveriges radio p3. En yngre tjej skriker ut den med en smått primalskriks- skrällig röst. Den fick mig i början strax efter valet 2006 att mest skratta men idag får den mig snarare att rysa av obehag. Detta för att det nu finns en verklighet idag som målar upp konturerna av denna gingel till helt andra dimensioner. Sjuka skall nämligen inte tillåtas få sitt sjukbidrag (mer än i ett år) och därmed i konsekvensens namn förnekas att vara sjuka också.

Därtill, för långtidsarbetslösa gäller nu att man skall tvingas ut och jobba för en betalning till ARBETSGIVAREN på närmare 5000 kr i månaden samtidigt som de enbart får 65% av A-kassan i fortsättningen också. Jag skulle vilja använda begreppet arbetsköpare egentligen, men det är inte tillämpbart det ens! Det handlar således inte om gratis arbetskraft utan om steget än värre, av staten subventionerad arbetskraft. Arbetsgivaren får betalt och den arbetande får enbart ett överlevnadsbidrag! Må så vara att det enbart rör sig om offentliga arbetsgivare, stiftelser, organisationer och ekonomiska föreningar som kan få dessa nylivegna serverade för sig. Än så länge skall vi kanske tillägga?

Efter som de sjuka inte längre skall anses främst som sjuka lär dessa människor för eller senare också slussas in i den sk. Jobb och utvecklingsgarantin (om de är så pass ”lyckligt lottade” att de har en sådan plats) där de först skall tvingas söka en praktikplats efter en tid och sen i steg tre skall bli statsbetalda låglönearbetande, m a o en modern form av statare. Något som kanske kommer än tidigare för de som inte har A-kassa längre. Regeringen sitter nu och ritar på en sk. lösning för de som riskerar att utförsäkras vid årskiftet 2009. Mot bakrund av vad som hänt inom den sk. rehabiliteringsskedjan för folk hittills fruktar vi mer än vi hoppas på det förslaget.

Låt oss återvända till frågan om alla kan jobba, eller åtminstone nästan alla. För att nästan alla skall kunna jobba måste ju dessa som kan jobba då förutsättas ha en arbetsförmåga, även när man är sjuk, och i princip oavsett sjukdom (låter lite dumt, men så resonerar man). Denna arbetsförmåga skall då rimligen på nått sätt kunna konstateras och mätas generellt. På 1990 talet infördes ett sk. renodlat medicinskt sjukdomsbegrepp, förenklat varje sjukdom skulle ha sin specificerade sjukskrivningstid. Något som det fanns möjlighet till undantag för baserat på läkarnas egna bedömningar ut efter patientens individuella behov, men som idag i princip är avskaffat. Om det finns ett sådant renodlat medicinskt sjukdomsbegrepp har många ifrågasatt (sammansatt sjukdomsbild, flera sjukdomar hos patienten, medicinska biverkningar, skiftande symtom över tiden, personens sociala och ekonomiska omständigheter osv). Det medicinska sjukdomsbegreppet är således högst diskutabelt i sig.

Källa: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11858

Nu har man alltså gått ett steg längre och infört ett arbetsförmågebegrepp, vilket baserar sig på detta ”nya” sjukdomsbegrepp som man dess utom spetsat till ytterligare (sjukskrivningstiderna för olika sjukdomar). Därtill finns det ingen tydlig definition av begreppet arbetsförmåga i lagstiftningen (eller dess konvergens arbetsoförmåga). I en proposition från mitten av 1990-talet framhölls att arbetsförmågan inte kan betraktas som något statiskt eller objektivt påvisbart tillstånd:

[proposition 1996/97:28, sidan 14]. I stället betonades förmågan att försörja sig själv genom förvärvsarbete trots sjukdom, och det framhölls att individuella hänsyn måste tas, eftersom samma sjukdom kunde påverka olika personer på olika sätt.

Källa: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11841

Domare över detta är sist om sides en handläggare på arbetsförmedlingen och de sk. försäkringsläkarna och vi måste naturligtvis fråga oss vilken vetenskaplig kunskap dessa i så fall kan ha, om begreppen och definitionerna redan är otydliga? Men låt oss spekulera lite i att det skulle kunna finnas ett sådant någorlunda tydligt begrepp, hur skulle man då vetenskapligt kunna räkna ut en persons arbetsförmåga (dvs mäta den)?

En enkel metod att räkna på detta vore att ta ett genomsnitt av den arbetsförmåga som en person behöver för att klara sin vardag över huvud taget (tvätta, laga mat, städa, gå på toaletten, ta hand om barnen osv) och se om personen först och främst klarar av detta för egen del på ett tillfredsställande vis. Ovan på det skulle man kunna lägga förmågan att utföra ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Klarar man inte av sina normala hemmasysslor ens på grund av sin sjukdom kan man ju inte anses ha en arbetsförmåga att lägga på ett arbete utanför hemmet. Detta vore också ett gott humanistiskt perspektiv att se på vår arbetsförmåga på, i vårt moderna tid med allt större krav, och vi hade kunnat få ett erkännande att även annat arbete än det vi får betalt för har ett visst värde och en betydelse i samhället (goda uppväxtförhållanden för barnen exempelvis). Men så resonerar man inte alls, tvärt om! I stället resonerar man som så ute på försäkringskassorna att klarar du av minsta lilla syssla i hemmet har du en arbetsförmåga att lägga utanför hemmet! Därtill så kan den sjuke då mista den handikapphjälp och den eventuella handräkning man haft i hemmet, om en arbetsförmåga har bedömts - en dubbel bestraffning således!

Sjukförsäkringen handlade förr mycket om samhällets ansvar för att öka människors möjlighet att kunna arbeta om den var nedsatt, nu gör man i stället bedömningen ut efter en statisk arbetsförmåga som det sen är upp till den sjuke att motbevisa att han inte har. Det fanns ett långsiktigt synsätt om att den försäkrade skulle kunna återuppta sitt arbete – utan våda för hälsan på sikt. Nu anses arbete i alla situationer vara en form av rehabilitering som är positiv, oavsett arbetes art och den sjukes övriga omständigheter. Något som naturligtvis är absurt, då det ju ibland är arbete som är orsaken till sjukdomen.

Vi ser nu en bedömning som bygger på två begrepp, dels det renodlade sjukdomsbegreppet (som socialdemokraterna införde redan i slutet av 1990-talet) och där på har man lagt till arbetsförmågebegreppet. Två begrepp som lagstiftningen inte har lyckats definiera och som svårligen låter sig definieras rent vetenskapligt!

Med hjälp av denna flummiga lagstiftning kan Försäkringskassan naturligtvis neka folk sjukersättning på vilka grunder som helst, och det har man redan gjort för tiotusentals människor. Nu kommer steg två där man istället konsekvent slussar ur folk ur systemet, en bortre parentes är satt med socialkontoren nästa för de sjuka och därmed ekonomisk ruin för dem. Detta visar allt för tydligt på avsaknad av alla humanitära hänsyn så nu jobbar man från regeringens sida på ett åtgärdspaket, som kommer att ha som huvudingredienser vad, kan man fråga? Jo att sätta de sjuka i någon form av sysselsättning! Egentligen borde det ju handlar om vilken verklig rehabilitering som man behöver för att kunna öka sin arbetsförmåga och om detta ö h t är möjligt för den enskilde individen. Frågan är också vilken ersättning man kommer att få – skall det vara nån form av nykonstruerat socialbidrag, vem skall betala ut det, försäkringskassan eller kommunerna? Kommer den ekonomiska nivån att ligga på det samma som för sjukersättningen? Vilka krav kommer att ställas för ersättningen på den sjuke? Frågorna är många och vi ser med både spänning och oro fram emot Alliansens förslag.