Alliansens egentliga agenda?

Anders Borg uppe i talarstolen i unga år.

Under tiden vi väntar på vad för löning som väntar de sjuka och utsatta i vårt land inför årsskiftet 2009, nu när den bortre parentesen (läs ättestupan) är införd för sjukförsäkringssystemet, försöker vi oss på en liten analys för vad som kan vara regeringens egentliga motivation för den förda politiken. Vilka är de ideologiska bottnar den vilar på? Det är nämligen många som inte förstår motiven bakom den förda politiken och varför nu närmare hundra tusen människor i vårt land de närmaste åren skall utsorteras ur sjukförsäkringssytemet och varför det ö h t skall sättas en bortre parentes för sjukskrivningsperioderna? Låt oss först börja med lite filmtime för att lätta upp stämningen lite, sätt bara inte skrattet i halsen!

Nyliberalismens ideologiska kärna

Ideologier är något ganska komplext och inte så lätt att förstå sig på alltid. Det bottnar i djupa filosofiska resonemang som vi inte kan fördjupa oss i allt för mycket här. Låt oss bara konstatera att det bör röra sig om en samling åsikter som skall hänga ihop i någon form av konsekvens och med ett visst mål för människan och samhället. Vilket det naturligvis inte heller gör alltid och som även då är en grund till det grumliga i det här med ideologier. Nåväl om vi utgår ifrån mål och visioner kan vi väl i alla fall se några konturer att syna efterhand.

När det gäller att utforma en politik utifrån ideologiska ställningstaganden så har jag full respekt för det oavsett om det kommer ifrån en högerståndpunkt eller vänsterståndpunkt, dvs ifrån en konservativ, liberal, socialliberal eller ifrån någon form av socialistisk övertygelse. Det är en form av ärlighet i debatten att stå för sina grundvärderingar och målsättningar. Att direkt argumentera för dem gör att alla kan bedöma själv vilka konsekvenser den förda politiken skulle kunna få för samhället.

Nu är det inte så enkelt att debatter och diskussioner alltid förs så rakt och tydligt med att man presenterar sina avsikter ideologiskt. Ideologier maskeras oftast inom ramarna för vad som för tillfället kan anses vara politiskt korrekt. Man hoppas också gärna friskt mellan sin ideologiska motivation och andra bevekelsegrunder. Ideologi maskeras exempelvis oftast med ekonomiska argument (vi har inte råd osv). Duger inte det ekonomiska argumentet hittar min sin reträttpunkt ideologiskt (bidrag är ingen rättighet). Man är oftast inte i heller speciellt konsekvent mot sin egen ideologiska kärna i heller, vilket i och för kan vara både ett friskhetstecken eller ett sätt att dölja sin verkliga agenda. Ideologier har ju ofta sina rötter i 1700 och 1800-talets många tänkare och dess historia och det är ju helt enkelt som så att tiderna, språket och kulturen förändras i takt med de samhälleliga förändringarna överlag. Därför kan en förändring av ens ideologiska ståndpunkter naturligtvis vara sunt. För att ta ett självkritiskt exempel så som socialist, skulle jag vara dogmatisk marxist skulle jag anse att staten enbart är en institutions som skyddar den borgerliga klassordningen och som inte går att förändra (utan som måste störtas). Arbetarrörelsens historia visar för min del att den går att förändra gradvis (om än svårligen), vår offentliga sektor och våra välfärds och trygghetsystem har varit ett tecken på det. Det betyder där emot inte att jag anser att staten som den ser ut idag är mer en garant och lättare att styra utifrån arbetarrörelsens strävan än för borgerlighetens agenda, tvärt om. Detta bevisas ganska tydligt av att det är lättare att riva ned välfärden ifrån borgerlighetens sida, än att det varit och är att bygga upp den. Nåväl, det hänger naturligtvis också på hur offensiv man vill vara för att bygga upp den igen. Politik är at vilja var det nån som sa (Olof Palme).

Vad ligger då bakom retoriken att alla skall jobba och ingen skall ha bidrag? Jo den borgerliga föreställningen om en absolut frihet som är lika för alla och marknadens allenagörande för att se till att alla kan få en försörjning, även den sjuke. Alla är ifrån början lika fria och alla kan göra rätt för sig, även den sjuke. Bidrag är ett sätt att leva på andra som alltid är fel, även för den sjuke. Det är fel att leva på andra och att hjälpa andra skall inte vara ett obligatorium (genom skatter) utan ske frivilligt. Det gäller således att planera för alla tänkbara sjukdomar man kan drabbas av (även för den sjuke).

Man kan naturligtvis fråga sig vad begreppet leva på andra verkligen innebär. Stigande företagsvinster, ökade börsvärden och bonusavtal för bolagsdirektörer verkar exempelvis inte vara ett sätt att leva på andra, utan det är bara ett ”naturligt sätt” som marknaden fungerar på, ett resultat av den sk. osynliga handens styrande av marknaden, som inte går att ifrågasätta (naturligtvis går det).

Den osynliga handen: varje individ strävar bara efter sin egen vinning , och i detta liksom i många andra fall leds han av en osynlig hand att främja ett syfte som inte ingick i hans avsikter. Robert Nozick s. 51, Anarki stat och utopi.

Det finns naturligtvis fler sådana likartade frågor att ställa om vem som tjänar på och lever på vem egentligen, och om vem som är en parasit eller inte, men det kräver då ett ekonomiskt rättvisebegrepp, samt en helt annan socioekonomiskt analys av samhället än den gängse rådande. Något som liberalismen inte håller sig direkt med. För liberaler är ojämlikheten i ett samhälle oftast naturlig eller inget större problem och rättvisa är enbart en juridisk fråga men sällan en social för dem. Åtminstone är lösningen aldrig social, det handlar bara om att öka tillväxten för att råda bot på orättvisorna (så skall marknaden komma i balans en dag).

Bland dessa teoriers mest frekventa nyliberala företrädare under de senaste årtiondena kan nämnas ekonomen Milton Fridman och filosofen Robert Nozick. Robert Nozick är den som är mest konsekvent i sina resonemang och driver de ideologiska förutsatserna till sin yttersta spets med sitt förespråkade av den minimala nattväktarstaten (staten skall bara upprätthålla polis, militär och vissa juridiska institutioner). Nu kan vi inte bemöta en 440 sidor nyliberal filosofi (läs sörja) här i ett blogginlägg som har det mer pragmatiska politiska syftet att rädda livet på sjuka och ge dem en dräglig levnadsstandard redan idag, men vi gör ändå en viss djupdykning i teorins osmakligheter (jag återkommer dock gärna på temat). Detta då vi ju har både en finansminister och en statsminister som varit flitiga anhängare av detta tankegods i sina ungdoms dagar och förmodligen är det delvis fotfarande. Något man dock döljer skickligare nu under puttsade fasader av ljusblå och orange färgskala och etiketter så som den moderna reklamepiteten NYAmoderaterna och den något äldre epiteten arbetarparti.

Låt oss stanna vid Robert Nozick försök att formulera en slagkraftig paroll som kan konkurera med kommunismens paroll; Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Den lyder så här:

”Från var och en efter hur han väljer åt var och en ut efter hur han väljs”

För att detta inte skall låta allt för trubbigt och rått har Robert Nozick även en långversion av detta:

Från var och en efter vad han själv vill göra, åt var och en efter vad han tillverkar åt sig själv (kanske med avtalad hjälp av andra) och vad andra väljer att göra för honom och väljer att ge honom av vad de själva har fått tidigare (enligt denna maxim) och ännu inte har gett ut eller överfört.

Vi skall således enbart välja varandra under den totalt fria konkurrensen mellan individerna i ett samhälle (för utom att det var rätt länge sen vi tillverkade för oss själv först och främst). Det är den nyliberala ideologins kärna. Vi kan ha viss respekt för denna inställning om det även hade presenterats så rakt och tydligt i från Alliansen och dess partier, men nu görs inte detta. De sk. Nya moderaterna och dess kringtrupper (de andra borgerliga partierna) hävdar istället att de är för ett generellt välfärdsystem. I stället för att avslöja sina långsiktiga avsikter så presenter man förslagen på basis av vad vi har råd med och på basis av någon form av empati. En empati och humanism som egentligen inte finns i deras ideologiska kärna!

Grundproblemet med denna teori är att den bygger på att alla har en likartad valmöjlighet och en likartad förmåga samt likartade resurser (ekonomisk, socialt och kulturellt) att kunna förverkliga sig själv. Det andra feltänkandet är att det förutsätter en ett absolut oberoende ifrån varje individ när man kastas in i livet och när man växer upp och fortlever sitt liv. Den tredje felaktiga uppfattningen är att den enes frihet inte kan inskränka på den andres frihet och aldrig gör det om det inte är ett direkt hot mot en annans liv. Men så ser inte de mänskliga relationerna ut och så ser inte människans samhälleliga utveckling ut och människans roll genom historien ut (inte den moderna historien ens)! För det första kastas vi in i livet i ett absolut beroende, likaså avslutar vi det ofta i ett beroende. För det andra växer vi upp under sociala och kulturella omständigheter som baseras på tidigare generationers ekonomiska förhållanden, en historia som på inget vis bygger på något jämlikt samhällskontrakt eller på lika villkor. Snarare är det undertryckande, förtryck, erövring, utsugning och våld som dominerat historien! Det är den historiska ryggrad som kapitalismen uppträder ur och fortfarande själv bygger på, en ständig strävan efter dominans av de redan ekonomiskt starka över andra och det är vad den ”osynliga handen” får till konsekvens även på den totalt ”fria” marknaden idag, just på grund av att ojämlikheten är så avgrundsdjup mellan människor ifrån början i välden! Tvånget och nödvändigheten är det som dominerar de mänskliga relationerna fortfarande och det är de villkoren som vi ”kastas” in i!

Alla val är inte i heller frivilliga för en individ, det finns ingen abstrakt frihet, friheten är alltid betingad av vilka materiella förutsättningar vi ställs inför. Vi har t o m vissa ramar för vår intellektuella frihet ut efter dessa våra sociala vilkor. De flesta val måste vi istället göras på basis av brister i valmöjligheter. Ett val mellan winerbröd eller kanelbulle kan anses som ett fritt val, men ett val mellan att svälta och att arbeta för en knapp överlevnadslön är inget fritt val, det är ett val med ett underförstått hot i botten (så vida man inte anser att det står en fritt att leva). Detta val är dikterat av någon annan som har tusentals gånger större ekonomiska resurser och som i det här fallet då kan välja bland massvis med andra människor i samma svältshotssituation och därmed utnyttja sin maktposition, för att helt bestämma lönenivånerna för alla andra. Det är exempelvis därför vi har haft mattor på Ikea som tillverkats med hjälp av barnarbete – barnen har inget egentligt val och det utnyttjade så klart Ikea (även om de förnekar det i efterhand)!

För att närma oss vår svenska förhållandena för de mest utsatta i vårt land, så är ett val som innebär en avsevärd försämring för ens levnadstandrad, naturligtvis inte i heller något fritt val för en. Om man befinner sig inom den sk. Jobb och utvecklingsgarantin och det är en förutsättning för att få en bibehållen försörjning är det naturligtvis inte ett fritt val att lämna den. Det vore också som att säga att det är frivilligt att leva! Ett annat exempel, en person som är arbetslös och av arbetsförmedlingen tvingas in i en praktikplats efter låt oss säga tre månader får frågan av sin arbetsgivare om han vill gå kvar på praktikplatsen ytterligare några månader, så utnyttjas också denna ickevalssituation av arbetsgivaren till sin fördel (gratis arbetskraft), då konsekvensen till att tacka nej för den arbetslöse ju är att mista sin ersättning! Att av arbetsgivaren sen ställa följdfrågan ”har du något annat val”, efter att först ha ställt frågat ”vad vill du”, i en sådan situation, är bara bevis på den totala ohederligheten i detta frihetsbegrepp (ett exempel ifrån verkligheten och arbetsgivaren var just moderat).

Att fråga en sjuk om denna VILL gå på arbetsträning eller börja jobba, på villkor som myndigheter ritar upp omständigheterna för (AF och/eller FK) med hot om att annars helt bli av med sin sjukersättning eller aktivitetsstödsersättning är också i paritet med samma fördummande frihetsbegrepp. Den sjuke har inget val, ut och testa om du kan jobba eller om du ramlar ihop, bevisa att du är sjuk (vi tror inte på din läkare längre), är det verkliga meddelandet som kavlas ut till den sjuke. Frihet utan någon egen förhandlingsposition - frågan är om det ens är liberalt!

Vi skulle kunna rada upp än fler exempel på dessa valsituationer som egentligen är ickeval för den ena partnern (löntagaren/arbetaren) ifrån vår arbetsmarknad idag, men vi nöjer oss med dessa i denna bloggtråden. Naturligtvis ser inte en liberal dessa ickevalssituationer. Istället verkar de oförtrutet vidare med att dra upp linjer för hur tryggheten inte längre skall garanteras av det offentliga medlen längre. Långsamt och tålmodigt men säkerligen med enbart en riktning strävar de på för att marknadens ojämlika vilkor skall få styra allt och därmed göra socialpolitiken till en randanmärkning i samhällslivet (som välgörenhet möjligen). Målet med den förda politiken när det avser socialförsäkringarna är helt klart att avskaffa den gemensamma sjukförsäkringen på sikt, till förmån för privata försäkringar.

Detta är således den liberala ideologiska motivationen till den förda politiken, allt skall privatiseras i slutändan och allt skall det kunna handlas med av privata aktörer med vinstintressen. Har du inte själv kalkylerat med alla beroendesituationer som kan uppkomma i genom livet, köpt dina egna försäkringar, har du inte förmögenhet, släkt och vänner eller någon som med välgörenhetsalmoser frivilligt vill rädda ditt liv och trygga din försörjning vid sjukdom, får du skylla dig själv.

Vill man fortsätta kalla sig liberal, eller åtminstone nyliberal, får man nog erkänna detta och att man anser att olika villkor för människors grundtrygghet är ok, men då har man också erkänt att man inte anser alla människor som lika mycket värda och att nyliberalismens konsekvenser egentligen pekar ut riktningen mot en ren socialfascistisk ordning, en ordning som har lite med verklig personlig frihet att göra för större delen av befolkningen.

Det finns dock en och annan liberal genom historien som hållit sig med en viss ärlighet. En bok som liberaler flitigt har hyllat för sina ekonomiska teorier är Principles of Political Economy av John Stuart Mill. Däremot vill inte liberaler så gärna känna av hans nästa bok On Liberty. Den erkänner nämligen delvis att friheten inte är lika för alla (eller ens skall vara det):

Therefore individual liberty, as Mill's defines it, can only be enjoyed by those fovored by material status.

Citat en kort analys av On Liberty, källa: http://www.cyberpat.com/shirlsite/essays/mill.html

Läs gärna hela On Liberty här, den har mycket vettig att komma med och är intressant som ett historisk dokument: http://ebooks.adelaide.edu.au/m/mill/john_stuart/m645o/chapter3.html

Robert Nozick teorier må fungera i en teoretisk värld av ett fiktivt naturtillstånd men praktiserat på ett verkligt samhälle här och nu hade det varit en återgång till barbariska förhållanden av ett allas krig mot alla som hade förhindrat och söndrat alla möjlighet till social omsorg, solidaritet och en empatisk människosyn hos folk, på sikt. Boken är för övrigt smått förvirrande att läsa. Hade jag haft möjlighet till ett halvårs tids forskning skulle jag gärna helt ta dö på den rappakaljan. Under tiden ställer jag den mer pragmatiska frågan till nattväktarstatens förespråkare på följande korta vis;

Om du råkat ut för en olycka vilket är viktigast att det dyker upp på olycksplatsen, en polisbil eller en ambulans?

Vi har väl någorlunda visat att vad de borgerliga sysslar med är egentligen en falsk marknadsföring och ett döljande av sina verkliga syften. Men det är klart på en marknad finns ju en sk. osynlig hand som egentligen styr, så de styr kanske inte själv med hjälp av sina intellekt vägen mot detta systemskifte. Låt oss då hoppas på ett visst uppvaknande ifrån en och annan socialliberal åtminstone.